Lundström/Hübinette beskriver i Vit Melankoli den svenska nationella självbildens uppgång och fall under 1900-talet; ett nästan Ibsen-inspirerat drama om hur det socialdemokratiska folkhemmet byggde ett välfärdssamhälle som till slut kom att befolkas av toleranta, jämställda och solidariska människor, men vars bristande underhåll kombinerat med en växande självkännedom till slut fick den vackra ytan att krackelera och blottlägga en nationell livslögn.
Det finns förstås de som aldrig riktigt känt sig hemma i den gamla Sverigebilden. De vars idé om folkhemmet snarare byggde vidare på Rudolf Kjelléns socialkonservativa lebensraum än Per Albin Hanssons socialdemokratiska livsrum, och som bestämt vände sig emot svenskheten som en konfiguration innehållande politiskt korrekta värdeord som jämställdhet, tolerans och solidaritet.
Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”.1 Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Vit melankoli.
Copyright 2022
Designed by Zymphonies