Gudars skymning eller Gyllene gryning?
Vem är jag egentligen? Antinationalisten som plötsligt liknar den egentliga nationalisten betraktar mig från spegelns yta. Har jag försvarat nationen hela den här tiden? Är det jag som vill bevara Sverige svenskt, trots allt? Är det jag som är bakåtsträvaren; den nostalgiskt tillbakablickande? Jag vet faktiskt inte. Tillfredsställelsen jag känt när jag punkterat bilden av svensken som just så tolerant, jämställd och solidarisk som jag samtidigt skulle vilja att hen fortfarande är, går inte att förneka.