rasism

Mock thy neighbour?

Jag tittar på första säsongen av Hate thy neighbour (Viceland). Stå-upp komikern Jamali Maddix reser runt i världen och hänger med olika hatgrupper som exempelvis NSM (Nationalist Socialist Movement) och ISUPK (Israelite School of Universal Practical Knowledge) i USA, NU (Nordisk Ungdom) i Sverige och EDL (English Defense League) i Storbritannien.

Gudars skymning eller Gyllene gryning?

Vem är jag egentligen? Antinationalisten som plötsligt liknar den egentliga nationalisten betraktar mig från spegelns yta. Har jag försvarat nationen hela den här tiden? Är det jag som vill bevara Sverige svenskt, trots allt? Är det jag som är bakåtsträvaren; den nostalgiskt tillbakablickande? Jag vet faktiskt inte. Tillfredsställelsen jag känt när jag punkterat bilden av svensken som just så tolerant, jämställd och solidarisk som jag samtidigt skulle vilja att hen fortfarande är, går inte att förneka.

Nationalistparadoxen

Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle komma att kalla mig nationalist. Jag, som skakat hand med självaste Carl Johan de Geer i samband med att han skrev "KUKEN" – denna gång inte på svenska flaggan, men väl på omslaget till mitt exemplar av singeln Skända flaggan av bandet Mattias Alkbergs Begravning. Samtidigt har tanken börjat göra väsen av sig. "Jag är kanske inte nationalist", har jag tänkt, "men..." i min polemik mot nationalismen finns där ändå ett något som inte går att helt separera från den. Ett försvar, förstår jag i skenet av den vita melankolin.

Manifestation 2: Det nya Sverige

Det finns förstås de som aldrig riktigt känt sig hemma i den gamla Sverigebilden. De vars idé om folkhemmet snarare byggde vidare på Rudolf Kjelléns socialkonservativa lebensraum än Per Albin Hanssons socialdemokratiska livsrum, och som bestämt vände sig emot svenskheten som en konfiguration innehållande politiskt korrekta värdeord som jämställdhet, tolerans och solidaritet.

Janne 18/01/2022 - 21:42

Manifestation 1: Att bevara Sverige svenskt

Även om skildringen av vit melankoli ibland tycks balansera på gränsen till ett postnationellt tillstånd1 är det oklart om förlusten av den till alldeles nyss nationella självbilden och identiteten verkligen förmår skapa det totala vakuum som krävs för att helt omkullkasta nationen som hegemonisk diskurs. Kanske är det för tidigt att uttala sig om?

Prenumerera på rasism