Nationalismparadoxen
Det paradoxala i att en nationalistisk och patriotisk rörelse vänder sig mot nationen bör knappast behöva påpekas. Samtidigt är det en del i tingens ordning och därmed inte så paradoxalt som det vid en första anblick kan verka.
I artikelserien Sveriges Skymning? (om en nation i omvandling)1 presenterade jag en idé om att konfliktlinjen mellan rasism och antirasism, liksom mellan nationalism och antinationalism, är luddigare och mer komplicerad än den kan verka vid en snabb anblick.
Med utgångspunkt i Vit melankoli (Lundström & Hübinette, 2020) presenterade jag där två paradoxer: nationalist- och nationalismparadoxen. Gemensamt för de båda var det paradoxala i förhållningssättet till de två fenomenen. Det visade sig nämligen att drivkraften inom såväl de antirasistiska och -nationalistiska rörelserna2 , som hos deras rasistiska och nationalistiska motsatser handlade om att bevara Sverige svenskt!
Det paradoxala i att en nationalistisk och patriotisk rörelse vänder sig mot nationen bör knappast behöva påpekas. Samtidigt är det en del i tingens ordning och därmed inte så paradoxalt som det vid en första anblick kan verka.
Lundström/Hübinette beskriver i Vit Melankoli den svenska nationella självbildens uppgång och fall under 1900-talet; ett nästan Ibsen-inspirerat drama om hur det socialdemokratiska folkhemmet byggde ett välfärdssamhälle som till slut kom att befolkas av toleranta, jämställda och solidariska människor, men vars bristande underhåll kombinerat med en växande självkännedom till slut fick den vackra ytan att krackelera och blottlägga en nationell livslögn.
Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”.1 Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Vit melankoli.
Copyright 2022
Designed by Zymphonies