folkhemmet

Den vita melankolins harmoniska konflikt

I artikelserien Sveriges Skymning? (om en nation i omvandling)1  presenterade jag en idé om att konfliktlinjen mellan rasism och antirasism, liksom mellan nationalism och antinationalism, är luddigare och mer komplicerad än den kan verka vid en snabb anblick.

Med utgångspunkt i Vit melankoli (Lundström & Hübinette, 2020) presenterade jag där två paradoxer: nationalist- och nationalismparadoxen. Gemensamt för de båda var det paradoxala i förhållningssättet till de två fenomenen. Det visade sig nämligen att drivkraften inom såväl de antirasistiska och -nationalistiska rörelserna2 , som hos deras rasistiska och nationalistiska motsatser handlade om att bevara Sverige svenskt!

Två paradoxer Janne 20/01/2022 - 20:36

Lundström/Hübinette beskriver i Vit Melankoli den svenska nationella självbildens uppgång och fall under 1900-talet; ett nästan Ibsen-inspirerat drama om hur det socialdemokratiska folkhemmet byggde ett välfärdssamhälle som till slut kom att befolkas av toleranta, jämställda och solidariska människor, men vars bristande underhåll kombinerat med en växande självkännedom till slut fick den vackra ytan att krackelera och blottlägga en nationell livslögn.

Vägen framåt

Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”.1  Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Vit melankoli.

Prenumerera på folkhemmet