skola

Den vita melankolins harmoniska konflikt

I artikelserien Sveriges Skymning? (om en nation i omvandling)1  presenterade jag en idé om att konfliktlinjen mellan rasism och antirasism, liksom mellan nationalism och antinationalism, är luddigare och mer komplicerad än den kan verka vid en snabb anblick.

Med utgångspunkt i Vit melankoli (Lundström & Hübinette, 2020) presenterade jag där två paradoxer: nationalist- och nationalismparadoxen. Gemensamt för de båda var det paradoxala i förhållningssättet till de två fenomenen. Det visade sig nämligen att drivkraften inom såväl de antirasistiska och -nationalistiska rörelserna2 , som hos deras rasistiska och nationalistiska motsatser handlade om att bevara Sverige svenskt!

Den man älskar ger man en npf-diagnos

Frågan lyder i korthet: Är det kraven i skolan som "skapar" npf-diagoser som exempelvis adhd, eller kan det vara så att kraven synliggör dessa diagnoser, som annars inte hade upptäckts?

Svaret är egentligen enkelt: Självklart får man inte neuropykiatriska funktionsnedsättningar av att gå i skolan och utsättas för krav. Det är inte en sjukdom man får och som man blir frisk från, utan just en funktionsnedsättning1  som följer med personen genom hela livet. Ergo är det alltså så att de krav som ställs på individen, t ex i skolan, är en avslöjande faktor; ett diagnosverktyg, om man vill uttrycka sig välvilligt.

Men ska man verkligen vara välvillig när det gäller detta?

Prenumerera på skola