Sveriges Skymning

Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle komma att kalla mig nationalist. Jag, som skakat hand med självaste Carl Johan de Geer i samband med att han skrev "KUKEN" – denna gång inte på svenska flaggan, men väl på omslaget till mitt exemplar av singeln Skända flaggan av bandet Mattias Alkbergs Begravning. Samtidigt har tanken börjat göra väsen av sig. "Jag är kanske inte nationalist", har jag tänkt, "men..." i min polemik mot nationalismen finns där ändå ett något som inte går att helt separera från den. Ett försvar, förstår jag i skenet av den vita melankolin.

Lundström/Hübinette beskriver i Vit Melankoli den svenska nationella självbildens uppgång och fall under 1900-talet; ett nästan Ibsen-inspirerat drama om hur det socialdemokratiska folkhemmet byggde ett välfärdssamhälle som till slut kom att befolkas av toleranta, jämställda och solidariska människor, men vars bristande underhåll kombinerat med en växande självkännedom till slut fick den vackra ytan att krackelera och blottlägga en nationell livslögn.

Det finns förstås de som aldrig riktigt känt sig hemma i den gamla Sverigebilden. De vars idé om folkhemmet snarare byggde vidare på Rudolf Kjelléns socialkonservativa lebensraum än Per Albin Hanssons socialdemokratiska livsrum, och som bestämt vände sig emot svenskheten som en konfiguration innehållande politiskt korrekta värdeord som jämställdhet, tolerans och solidaritet.

Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”.1  Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Vit melankoli.

Nationen Sverige är en idé; med Benedict Andersons ord en föreställd gemenskap som på ett sätt är föga mer än en tanke som existerar i våra huvuden som ett förment kollektivt medvetet.