I förmiddags såg jag ett par avsnitt av den nya, rätt kraftigt hypade Netflix-serien Wednesday av Tim Burton. Och jag kanske bör inleda med att säga att den var helt ok. Välproducerad, snygg och lagom intrigfylld och komplicerad för att man ska orka hänga med - även om det egentligen bara är ytterligare en lagom edgy high school-serie i det eviga flödet av sådana.
Wednesday syftar alltså på Wednesday Addams, dotter i Familjen Addams, vilken hade premiär 1938 som en återkommande seriestripp i tidskriften The New Yorker. Sedan dess har det gjorts flera TV-serier och filmer om denna familj. Och nu har alltså lilla Onsdag fått en egen TV-serie på Netflix, c/o Tim Burton.
Tim Burton är förresten knappast okänd för den som har koll på populärkulturella celebriteter. Hans säregna visuella stil och återkommande samarbeten med Johnny Depp - för att inte tala om de två Batmanfilmer han regisserade i början av 90-talet - har gjort honom och hans verk lätta att känna igen.
Jag började alltså med det positiva omdömet om serien. Nu till det jag egentligen ville få sagt. Wednesday bygger på en idé som skulle kunna vara hämtad direkt från en fanfiction-tråd på Reddit eller nåt (och, ja, det visar sig inte vara en alltför långsökt tanke) och slagits ihop med en mer eller mindre generisk tonårs-high school-serie-mall, kryddad med lite lagom läskiga men på det stora hela komplett harmlösa inslag.
Det är rätt fantasilöst, faktiskt. Framförallt är det inte nytt. Och mitt i förvåningen över att inte ens Burton lyckats ge serien någon djupare svärta, sitt tema och karaktärer till trots, inser jag att han egentligen aldrig lyckats särskilt bra med det. Förutom, kanske, mästerverket Edward Scissorhands har Burton hållit sig inom gränserna för det konventionella - drama, komedi, action, spänning... Hans filmer är klädsamt annorlunda och avvikande, men aldrig utmanande.
Och samma fantasilöshet jag ser i Wednesday ser jag i årets julkalender, Kronprinsen som försvann, som mest påminner om Game of Thrones eller House of the Dragon, fast för barn. Var finns det nya i film- och TV-utbudet nuförtiden? Var finns utrymmet för det vi aldrig sett förut - eller för det som inte bara är klädsamt annorlunda, utan annorlunda på riktigt?
Jag har under hösten avverkat Rings of Power, en serie jag i och för sig tyckte mycket om, men som inte erbjöd något nytt överhuvudtaget. Detsamma gäller nyss nämnda House of the Dragon - en märkbart urvattnad och snäll version av den i jämförelse rätt råa Game of Thrones. En ny Hellraiser-film; en reboot eller vad man nu väljer att kalla det av en sedan flera filmer tillbaka utnött serie som alla är sprungna ur en (1) kortroman av Clive Barker. Analogin om för lite smör på för stort bröd funkar fortfarande bra. Vad mer? Jo, Sandman och Preacher (fast den sistnämnda har några år på nacken nu)! Välgjort och sevärt, men nytt är det inte. Och så alla dessa Marvel-spinoffs; för närvarande den ena mer pinsam än den andra, även om jag tyckte att Werewolf by night var lite rolig. Det hade varit ok att sluta medan allt låg på topp. Star Wars-franchisen är inte bättre den. Visst tyckte jag Kenobi var bra, liksom Han Solo-filmen faktiskt gav mig mer än jag förväntade mig. Och jag har funderat på att se om Rogue One efter att ha sett Andor (som var bättre än medel, men slutade i ett "meh..."). Men det blir för mycket! Det räcker inte att utveckla huvudstoryn i de ursprungliga tre (sex, nio) filmerna, man måste skapa personporträtt av bifigurer som Boba Fett och skapa nya hjältar att knyta an till (som Baby Yoda, Din Djarin eller Cassian Andor) och utvidga, utvidga, utvidga den värld som allt detta ska utspelas i. Och ändå - eller just därför - är inget nytt.
Och så har ju förresten Walking Dead äntligen avslutats, efter elva säsonger utdragna på 12 år. Konceptet tog dock slut i och med säsong tre eller så, sedan har storyn liksom gått på repeat, fast med lite olika varianter1 . Ungefär som när man skriver en prompt i AI'n Midjourney och får fyra liknande bilder som resultat. Och istället för att erbjuda oss trogna WD-tittare ett ordentligt avslut fick vi, vadå, tre fyra olika spinoff-serier kastade i ansiktet. Så vill vi mot alla odds veta hur det går för de här karaktärerna vi följt i mer än ett decennium måste vi fortsätta titta, trots att serien är slut.
Kanske är det jag som blivit gammal och bitter efter en halv livstid av TV- och filmtittande, men nog fasen borde branschen kunna producera något som ger lite mer än bara igenkännandets trista trygghet. Eller är allt redan gjort? Alla berättelser berättade? Alla koncept konceptualiserade?
Finns bara upprepningen kvar är det kanske inte så konstigt att jag på sistone börjat se om Seinfeld på Netflix och hellre ser om gamla filmer från 80- och 90-talen, som Spaceballs och Firestarter (för att nämna de senaste två filmer jag sett), istället för att leta den senaste remaken eller spinoffen...
- 1Jag har tänkt, men den som lever får väl se, att jag skulle skriva lite mer om Walking Dead i ett separat inlägg.