Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle komma att kalla mig nationalist. Jag, som skakat hand med självaste Carl Johan de Geer i samband med att han skrev "KUKEN" – denna gång inte på svenska flaggan, men väl på omslaget till mitt exemplar av singeln Skända flaggan av bandet Mattias Alkbergs Begravning. Samtidigt har tanken börjat göra väsen av sig. "Jag är kanske inte nationalist", har jag tänkt, "men..." i min polemik mot nationalismen finns där ändå ett något som inte går att helt separera från den. Ett försvar, förstår jag i skenet av den vita melankolin. En spaning efter den tid som flytt i hopp om att bevara det gamla Sverige svenskt och skydda det mot det nya.
Som aktiv på sociala medier i allmänhet och som skribent på Motargument i synnerhet tar jag aktivt ställning för det förlorade 1900-talets Sverige. För just den föreställda gemenskap som med tiden blivit en del av min kultur, min etnicitet; min identitet och självbild som just svensk. Samtidigt uppfattar jag de Andra som de egentliga nationalisterna: Rasisterna, de i Dressmanskjortor uniformerade nazisterna som försöker gå i takt, Sverigedemokraterna… Det är dessa grupper - den löst sammansatta "nationella rörelsen" - som för mig symboliserat den ideologiska och i mitt tycke naiva kampen för nationen, samtidigt som jag retoriskt och ironiskt raljerat över dem som varande osvenska.
Men tänk om det ligger en obekväm sanning dold i det ironisk-retoriska anslaget?
Tänk om det är jag, Carl Johan och Mattias som är de bakåtsträvande, konservativa nationalisterna?