Nationen Sverige är en idé; med Benedict Andersons ord en föreställd gemenskap som på ett sätt är föga mer än en tanke som existerar i våra huvuden som ett förment kollektivt medvetet. Men det är samtidigt ett gemensamt (med-)vetande som är kopplat till ett bestämt, konkret, juridiskt och geografiskt bundet territorium: det område som ryms – grovt beskrivet – i rutan mellan 55:e och 69:e breddgraden nord, samt tionde och 25:e längdgraden öst och vars befolkning till åtminstone nio tiondelar1 innehar medborgarskap i den svenska staten. Nationen Sverige är med andra ord både en plats och en idé, både konkret och abstrakt; påtagligt mystiskt.
Detta mystiska har förstås inte uppstått ur tomma intet. Tvärtom är nationen Sverige möjlig att beskriva som en diskurs; resultatet av ett bestämt – men inte nödvändigtvis designat – sätt att organisera en bestämd grupp människor i förhållande till ett givet samhällssystem, som i sin tur påverkas av hur denna bestämda grupp människor uppfattar vad nationen är och vilka de själva uppfattar sig vara i ett egentligen ostrukturerat kretslopp av ständiga förhandlingar och omförhandlingar. Nationen Sverige fanns helt enkelt inte förrän vi bestämde oss för att den fanns och vi hade någorlunda kommit överens om hur den såg ut/skulle se ut.
I perioder av diskursiv kris; när ramarna för reglerna om vad som är Sverige och svenskt börjat lösas upp och svensken börjar ställa sig frågan vem hen egentligen är, öppnar sig möjligheten och risken att detta förment bestämda Sverige kanske rentav helt byter form och utseende. En sådan kris, som är både diskursiv och existentiell – diskursiv i sitt strävande efter en ny ordning att ersätta den gamla och existentiell i sin tendens att ifrågasätta det gemensamma och individuella självet, så som vi hittills uppfattat det – skildras av Catrin Lundström och Tobias Hübinette i boken Vit melankoli – en analys av en nation i kris, som kom ut 20202 .
Jag kommer i det följande att främst hålla mig i närheten av den senare aspekten av vit melankoli som kristillstånd: hur den påverkar vår/min föreställning om oss själva/mig själv och vilka/vilken vi/jag tror oss/mig vara. Textens något formella anslag är en rest från den kurs om "nationalismens begreppsvärldar" jag läste vid Göteborgs Universitet hösten 2020 och som avslutades med en hemtentamen - originalet till denna nu något reviderade text. Men jag har också mitt egna engagemang i frågor om nation och nationalism, ras och rasism, etnicitet och etnotism3 att utgå från, vilket motiverar att nu, ett drygt år senare, åter besöka min text.
Och kanske – börjar jag inse – handlar detta engagemang mer om ett omedvetet sökande efter min egen nationella självidentitet i det vakuum som den vita melankolin orsakat än om det objektiva och rationella försvar av ett humanistiskt och solidariskt samhälle byggt på respekt för mänskliga rättigheter jag hittills oreflekterat föreställt mig vara min sanna drivkraft.
- 1Enligt Statistiska Centralbyrån (Besökt 16 januari 2022). Men det är en sanning med modifikation, förstås, då siffran är en ögonblicksbild styrd av faktorer som invandring/asylsökningar och medborgarskapsbyten och därmed är stadd i ständig förändring.
- 2Lundström, C. & Hübinette, T., 2020. Vit melankoli - en analys av en nation i kris. Göteborg: Makadam.
- 3Filosofen och författaren Aleksander Motturi myntade begreppet etnotism som ett försök att problematisera etnicitetsbegreppet, vilket han menade var att betrakta som föga mer än en omskrivning för ras, med etnotism som dess förtryckande motsvarighet till rasism. Motturis ambitioner till trots går det förstås lika bra att använda det mer etablerade begreppet kulturrasism istället.