Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”.1 Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Vit melankoli. För att nå sina slutsatser delar författarna in nationen Sveriges utveckling i tre historiska faser från cirka 1905 och framåt: Vit renhet, vit solidaritet och den nu rådande vita melankolin.
Folkhemmet, det enligt Petterson sedermera illa organiserade samhällskontrakt som var tänkt att binda svenskarna samman genom att utgöra deras livsrum, är den första byggstenen; av Lundström/Hübinette benämnd Vit renhet. Folkhemmet – det vita, rena – var från början en idé, sprungen ur Rudolf Kjelléns idéer om att kombinera nationalism och socialism för att bygga ett socialkonservativt Sverige. Detta bygge kom dock ingen vart, utan trampade vatten innan det så småningom nådde sin verkliga framgång i händerna på Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, som med sin reviderade version av folkhemmet byggde upp det välfärdssamhälle vi idag förknippar med ordet.
Efter andra världskriget drabbades Sverige hårt av det man kan kalla ”nazitraumat”2 . Insikten om de groteska övergrepp som ägt rum under nazisternas välde krävde en osminkad blick i spegeln. Den sammanlagda skammen över statens undfallenhet gentemot Nazityskland under kriget och skulden över att bidragit till att forma nazismen till det den blev genom det då prestigefyllda och spetsvetenskapliga Statens Institut för Rasbiologi resulterade i ett intensivt arbete för att återupprätta den svenska självbilden och åter göra svenskarna till ett stolt folk. Detta arbete utgör den historiska fas som beskrivs som Vit solidaritet av Lundström/Hübinette och kännetecknas av skapandet av svensken som - enligt egen uppfattning - jämställd, tolerant och solidarisk.
Idag befinner vi oss dock i den tredje fasen; den vita melankolins tid. Det svenska samhällets nyliberalisering tillsammans med hela västvärldens traumatiska upplevelser i samband med terrordåden i USA den 11 september 2001 – och med flyktingströmmarna till Europa från inbördeskrig och oroligheter i Syrien, Afghanistan och Östafrika 2015 som spiken i kistan – har idag resulterat i precis den sortens felaktiga självbild och underfinansierade, illa organiserade folkhem som Petterson identifierar i sin krönika, nämnd ovan. Vi har börjat upptäcka att vi inte alltid är så jämställda, toleranta och solidariska som vi föreställer oss.
Melankoli är ett tillstånd besläktat med, men inte detsamma som, sorg. Lundström/Hübinette förklarar det som en reaktion på en förlust som till skillnad från den mer direkta sorgen inte kan bearbetas på annat sätt än att den införlivas i ens identitet. Att inte längre vara blir en slags transit-identitet mellan det förlorade och det som ska komma att ersätta det. Författarnas uppmaning tycks mellan raderna vara att erkänna denna transit-identitet – denna vita melankoli – för att först därefter kunna inleda formeringen av en ny nationell självbild och identitet. Annars riskerar vi att fastna i detta "inte längre"-varande.
Stefan Löfven förklarade att den situation som uppstått i samband med den pågående flyktingkrisen var ohållbar och att temporära gränskontroller behövde införas. Gränsen för vår svenska solidaritet var nådd
Kort sagt: Den medvetna nedmonteringen av det så kallade folkhemmet, vilken förvisso kan ha skett utan total överblick över konsekvenserna och vars upptakt av Lundström/Hübinette förläggs till 1990-talets avregleringar av statliga och kommunala domäner, har konfronterat svensken med insikten att Sverige inte längre är den välfärdsnation vi en gång var. Och bilden av svensken själv, som jämställd och solidarisk, har också sakta krackelerat i takt med upptrappningen av "kriget mot terrorn" och den islamofobi som följde i dess kölvatten för att till slut, den 24 november 2015, helt raseras. Det var den dagen statsminister Stefan Löfven förklarade att den situation som uppstått i samband med den pågående flyktingkrisen var ohållbar och att temporära gränskontroller behövde införas. Gränsen för vår svenska solidaritet var nådd.
Det omvälvande i detta handlar till stor del om att dessa insikter skakar om vår banala nationella självbild; den närmast undermedvetna svenskhet som tas för given även av den förment mest antinationalistiska antirasist. Eller för att parafrasera Michael Billig3
; den vardagliga svenskhet som flaggas i radio, TV, tidningar, i mötet med svenskodlad broccoli i mataffären och vinet ”Falun” på Systembolaget4
. Dessa ting tycks inte längre påminna mig om att jag är en solidarisk och jämställd del av välfärdsnationen Sverige. Något säger de väl ändå, men vad? Vad berättar den banala nationalismen om Sverige idag? Om mig och vem jag är? Eller är den helt tyst?
- 1Petterson, K., 2020. Viruset klädde av vårt ojämlika samhälle. (Besökt 18 Januari 2022)
- 2Begreppet hämtat ur Henrik Jönssons YouTube-video SVENSK EXCEPTIONALISM: Storhets- och andra vansinnen. (Besökt den 18 Januari 2022)
- 3Billig, M., 1995. Banal Nationalism. London: SAGE
- 4Vinet är dock italienskt. Namnet sägs dock ha kommit av att ”vinet har en färg som stämmer väl överens med Faluröda hus” och rekommenderas till bland annat Falukorv.