Lundström/Hübinette beskriver i Vit Melankoli den svenska nationella självbildens uppgång och fall under 1900-talet; ett nästan Ibsen-inspirerat drama om hur det socialdemokratiska folkhemmet byggde ett välfärdssamhälle som till slut kom att befolkas av toleranta, jämställda och solidariska människor, men vars bristande underhåll kombinerat med en växande självkännedom till slut fick den vackra ytan att krackelera och blottlägga en nationell livslögn.
Jag har gett exempel på några av uttrycken för den tid av vit melankoli som detta blottläggande resulterat i: Vi står inte ut, Inte rasist men... och Motargument. De två sistnämnda valdes medvetet, dels för att de varit synliga i den allmänna debatten om främlingsfientlighet och rasism under det senaste decenniet, men framförallt med anledning av at jag har personliga erfarenheter av båda: Hösten 2017, den 30 december, deltog jag i Göteborg vid IRM:s manifestation Jedis mot nazism som ett sätt att aktivt visa mitt avståndstagande från nynazistiska Nordiska Motståndsrörelsen som den dagen fått tillstånd att demonstrera i staden, Och i början av sommaren det året hade jag dessutom engagerats ideellt som skribent på Motargument, för vilken jag till dags dato publicerat ett tjugotal texter om främst olika aspekter av rasism och nationalism1 .
Jag har också försökt att kortfattat skildra den nationella rörelsen – som förvisso är mer heterogen och splittrad än skildringen här förmår illustrera – och antyda dess med det officiella Sverige parallella utveckling under de senaste 50 åren. Skildringen avslutas med att Sverigedemokraterna bildas ur askan av Bevara Sverige Svenskt och idag är de ett av Sveriges största politiska partier med stöd hos närmare 20 procent av befolkningen2 . Det sluter den cirkelrörelse som inleddes av Rudolf Kjelléns och unghögerns dröm om ett socialkonservativt och nationalistiskt folkhem, och som därmed - i och med att SD delar denna dröm - utgör både början och slut på denna 1900-talets nationella cykel.
De fenomen jag tycker mig ha blottlagt i denna text, och som jag ska beskriva närmare, är två:
Först noterar jag det paradoxala förhållande som uppstått, där förment icke-nationalistiska och progressiva grupper kan sägas göra i flera avseenden nationalistiska och konservativa ställningstaganden i syfte att bevara nationen. Denna strävan kallar jag nationalistparadoxen.
Det andra fenomenet – även det till stora delar paradoxalt – är det både samspelande och antagonistiska förhållandet mellan den befintliga ("officiella", om man så vill) nationen och den patriotiska men samtidigt sverigefientliga nationalismen – representerad i denna text av i tur och ordning Nysvenska Rörelsen, Bevara Sverige Svenskt och Sverigedemokraterna. Detta är en nationalismparadox.
- 1…som man kan hitta här: Motargument
- 2Enligt Statistiska Centralbyrån hade SD i slutet av 2020 ett väljarstöd på mellan 16,7 - 18,5 procent.