Det paradoxala i att en nationalistisk och patriotisk rörelse vänder sig mot nationen bör knappast behöva påpekas. Samtidigt är det en del i tingens ordning och därmed inte så paradoxalt som det vid en första anblick kan verka. Nationalisten, liksom patrioten, drivs av upplevelsen att där antingen föreligger ett hot mot nationen eller att nationen helt enkelt inte är det den borde vara1 . Vad gäller de nationella grupperingar jag behandlat i tidigare kapitel kan vi se en kombination av dessa drivkrafter: Dels frustrationen över att leva i fel slags folkhem - ett socialdemokratiskt istället för ett socialkonservativt - och dels det upplevda hotet mot själva den svenska folksjäl som förvisso är en del av det förhatliga socialdemokratiska folkhemmet men som samtidigt uppfattas som en ursprunglig del av det svenska folket och den svenska nationen - och som anses vara en förutsättning för ett återställande av detta ursprungliga – om än hittills aldrig förverkligade – folkhem.
Det är en hatkärlek som hatar det socialdemokratiska folkhemmet, men som samtidigt hatar raserandet av detsamma. Som hatar det mångkulturella samhället, men samtidigt hatar de skiljelinjer mellan folk och etniciteter som dragits upp av detsamma.
Det är en hatkärlek som älskar minnet av det socialdemokratiska folkhemmet men som samtidigt älskar hur dess fina fasad äntligen krackelerat och blottlagt dess ruttna innanmäte. Som älskar hur mångkulturalismen förtydligat vilka de själva är och samtidigt – med samma intensitet – hatar hur den, genom sin existens utgör själva det problem som måste lösas.
Att agera som nationalist i en tid av vit melankoli kan mycket väl innebära det slags radikala progressivism som traditionellt förknippats med det tidiga 70-talets yrvakna – woke skulle man kanske säga idag – antinationalistiska och antirasistiska vänsterrörelser. Nu fast förankrad i höger körfält istället, och med Skända flaggan poppande i högtalarna. På gott och på ont.
- 1Ett färskt och tydligt exempel på nationalister/patrioter som vänder sig mot den egna nationen i syfte att rädda densamma kablades ut över världen i januari 2021, när USA:s kongress stormades av anhängare till den avgående presidenten, Donald Trump. Det visar också att vit melankoli kan förstås som ett globalt fenomen, där huvuddragen längs vägen är desamma.