Även om skildringen av vit melankoli ibland tycks balansera på gränsen till ett postnationellt tillstånd1 är det oklart om förlusten av den till alldeles nyss nationella självbilden och identiteten verkligen förmår skapa det totala vakuum som krävs för att helt omkullkasta nationen som hegemonisk diskurs. Kanske är det för tidigt att uttala sig om? Kanske är det det melankoliska tillståndet i sig som utgör nationsdiskursens ännu befintliga livlina?
Det desperata utropet ”Vi står inte ut!”, myntat av organisationen med samma namn2 , visar med poetisk tydlighet att även den föreställda gemenskap som inte själv uppfattar sig som explicit nationalistisk påverkas av den vita melankolin. Just denna rörelse grundades som en direkt motreaktion på den svenska regeringens vändning rörande flyktingmottagandet under flyktingkrisen 2015 men kan även förstås som en del av en bredare motreaktion på förlusten av den dittills rådande, nationella självbilden av oss själva - "vi" som inte står ut - som toleranta och solidariska.
Kanske upplevs förlusten av detta bestämda nationella självmedvetande som starkast av de som bäst lyckats internalisera den och göra den till en del av sin identitet? De alternativa grupper som redan under 60- och 70-talens konstruktion av det toleranta, jämställda och solidariska Sverige3 vände sig emot denna form av svenskhetsideal torde ju snarast se den vita melankolin som att man gjort sig av med något oönskat och som öppnat för en efterlängtad möjlighet att stöpa om svenskheten i egen, gärna etnonationalistisk tappning. Eller? 4
Dock; innan vi ger utrymme åt de som potentiellt gläds åt den vita melankolin vill jag uppmärksamma ytterligare en form av motreaktion, som explicit riktar sig emot just dessa grupper. Det handlar om två internetbaserade rörelser som på olika sätt valt att försvara eller söka bevara den nyss förlorade Sverige- och självbilden mot de angrepp den utsätts för – inte minst genom de parlamentariska framgångarna för Sverigedemokraterna. Dessa rörelser heter Inte rasist men… [IRM] och Motargument.
IRM bildades 2012 med sin främsta uppgift att granska ”Sverigedemokraterna och i vissa fall deras omgivande grupperingar i den nationalistiska rörelsen i Sverige”5 . Med humor som främsta vapen har de arbetat med antirasistisk och förment antinationalistisk opinionsbildning i något som - åtminstone i ett resonemang om den vita melankolins olika manifestationer - kan beskrivas som en o- eller undermedveten kamp för att bevara Sverige svenskt i en tid av vit melankoli.
Samma år – 2012 – skapades bloggen Motargument, som istället för humor fokuserade på att presentera sakliga och faktabaserade argument mot främlingsfientlighet och rasism. Deras vision beskrivs som ”att vara ett stöd för antirasistisk opinionsbildning, genom att ta fram argument som baseras på mänskliga rättigheter, kunskap och medkänsla”6 – det vill säga argument baserade på just de värderingar som enligt Lundström/Hübinette kännetecknar den toleranta, jämställda svenskhet som gått, eller tycks vara på väg att gå, förlorad.
Både IRM och Motargument strävar med andra ord i denna specifika tolkning efter att bevara det förra seklets Sverigebild; att bevara Sverige svenskt, manifesterat genom ett bestämt ställningstagande mot framförallt nationalism och rasism. Det är ett uppenbart paradoxalt ställningstagande, givet att den Sverigebild de söker bevara trots allt bygger på just nationalistiska och rasistiska föreställningar, och jag ska återkomma till det i slutet av min text.
- 1Finns det ett liv efter döden? Finns det en föreställd gemenskap efter nationen?
- 2Vi står inte ut!. (Besökt 18 Januari 2022)
- 3Den vita solidaritetens fas enligt Lundström/Hübinette.
- 4Jag återkommer om dessa grupper i avsnittet Det nya Sverige.
- 5Inte rasist, men... (Besökt 2 Januari 2021. Sidan verkar dock ligga nere i skrivande stund (18 januari 2022) så om den fortsätter vara otillgänglig föreslår jag ett besök via The Wayback Machine istället.
- 6Motargument (Besökt 18 Januari 2022)