I artikelserien Sveriges Skymning? (om en nation i omvandling)1 presenterade jag en idé om att konfliktlinjen mellan rasism och antirasism, liksom mellan nationalism och antinationalism, är luddigare och mer komplicerad än den kan verka vid en snabb anblick.
Med utgångspunkt i Vit melankoli (Lundström & Hübinette, 2020) presenterade jag där två paradoxer: nationalist- och nationalismparadoxen. Gemensamt för de båda var det paradoxala i förhållningssättet till de två fenomenen. Det visade sig nämligen att drivkraften inom såväl de antirasistiska och -nationalistiska rörelserna2 , som hos deras rasistiska och nationalistiska motsatser handlade om att bevara Sverige svenskt!
Det är i skenet av detta jag läser Invandrarens genealogi (Yekerusta, 2022), en genomgång av det svenska skolväsendets läroplaner och styrdokument under 1900- och 2000-talet i syfte att visa hur skolan genom åren bidragit, dels till konstituerandet av en nationell självbild, dels befästandet av den Andre som ett främmande element i den svenska kroppen.
En av skolans eviga uppgifter, menar Yekerusta med stöd av Michael Billig3 , är att forma och upprätthålla en nationell identitet. Denna svenska identitet kommer under 1900-talets gång att alltmer konstitueras i relation till det främmande; det icke-svenska. Han delar in denna utveckling i tre historiska faser; Kulturell enhet och pluralitet (1955–1975), Nationen och den Andre (1976–1993) samt Kulturkomparativismen (1994-). Dessa faser kan med fördel jämföras med Lundströms och Hübinettes motsvarande indelning i sin bok: Formeringen av det vita Sverige (1905–1968), Konstruktionen av det goda Sverige (1968–2001) samt En nation i kris (2001-).
Kulturell/vit enhet
Formandet av en svensk nationell identitet är ett ständigt pågående arbete. Lundström/Hübinette skildrar hur det tidiga 1900-talets folkhemsbygge lade en grund för Sverige som välfärdsnation och Yekerusta kompletterar med ett kulturellt, snarare än rasbiologiskt, perspektiv på vad som konstituerar ”oss” svenskar.
Kulturen, skriver Yekerusta, är nämligen ”det gyllene medelvärdet mellan ras och nation” (s. 29). Fri från rasens biologiska – men enkla – ofrånkomlighet är den kulturella människan istället fången i en komplicerad väv av traditioner, stammande ur en historisk, nationell praktik som överförts av tidigare generationer. Det är fortfarande blodet och jorden som avgör vem du bör vara, men kulturen erbjuder ett mer flexibelt sätt att diktera dessa villkor än vad skallmätningar och andra fenotypa människodefinitioner kan erbjuda.
Mellan raderna förstår vi att Yekerusta här talar om kulturrasism4 , även om han undviker ordet. Han talar hellre om hur den tidigare biologiska rasismen bytt skepnad ”med hjälp av idéer och teorier som är grundläggande för den demokratiska nationens egen uppbyggnad” (s. 14). Det vill säga att den upptäckt kraften i kulturella förklaringsmodeller, där begrepp som mångfald, integration och mänskliga rättigheter kan användas för att dra skiljelinjer mellan oss och de Andra.
Det är här skolan kommer in. Yekerusta hävdar nämligen att skolväsendet sedan början av nittonhundratalet har ”utövat och normaliserat /…/ föreställningen om att det finns en svensk särskildhet, en svensk kulturell essens vars portal är det svenska språket och vars kitt är den svenska litteraturen” (ss. 15-29). Som en del av konstruktionen (och sedermera upprätthållandet) av det svenska folkhemmet besvarar skolväsendet helt enkelt frågan om vem som är svensk – och vem som inte är det.
Goda svenskar (och de Andra)
Så länge invandringen till Sverige låg på en nivå där invandraren sällan blev mer än ett pikant inslag i vardagen kunde den nationella självbilden förmedlas enligt ett pluralistiskt mönster där de Andra var något att betrakta och studera på behörigt avstånd, och i förekommande fall kunde vara i behov av hjälp att anpassas till den svenska kulturen.
Under efterkrigstiden ökade dock arbetskraftsinvandringen och när den till slut – under 1960-talet – blivit så omfattande att den krävde politiska åtgärder5 tillsattes den så kallade Invandrarutredningen 1968. Slutbetänkandet lämnades in 1974 och denna fleråriga process markerar övergången från – grovt förenklat – skapandet av ett folkhem; Sverige, och definitionen av dess invånare; svenskarna, till att omforma dessa entiteter. Att skapa ett Sverige där svenskens förhållande till den Andre kännetecknas av välmenande godhet.
Man kan beskriva det som att Invandrarutredningen manifesterade uppfattningen att förekomsten av Andra i den svenska kroppen blivit så påtaglig att man inte längre kunde stanna kvar i ett distanserat, pluralistiskt synsätt. Det räckte inte att konstatera att det finns Andra någonstans därute – de hade kommit så nära inpå oss att vi nu behövde förhålla oss till dem, både som nation (Sverige) och individ (svenskarna).
Här blir uppfattningen om det goda Sverige, som Lundström/Hübinette beskriver denna fas, värd att påminna sig om. Den kulturella förklaringsmodellen framstår som det logiska svaret på frågor som varför invandrare oftare än svenskar har yrken som inte motsvarar deras utbildningsnivå/kompetens, arbetar på obekväma arbetstider och hela tre gånger så ofta som svenskar arbetar i 2- eller 3-skift. Det vill säga att anledningen till att invandraren placerats på en bestämd plats i en ”inhemsk socioekonomisk hierarki” (s. 54) helt och hållet beror på invandraren själv. Och för att förklara detta har vi alltså kulturbegreppet. Invandraren har inte/kan inte/vill inte vandra genom den portal som gör hen till ”svensk”.
Eller får hen kanske inte göra det? Invandrarutredningen förespråkar invandrarens rätt till (eller är det ett behov av?) sin egen kultur och Socialstyrelsen slår mer eller mindre fast att invandraren – en främling i ett främmande land – befinner sig i en mer eller mindre konstant risk att drabbas av känslomässig och social utarmning, för att inte tala om svår kulturchock i sitt nya hemland. Här måste vi gå varsamt fram.
Yekerusta beskriver hur samhällets och skolans insatser snarare befäster invandrarens plats i botten av den socioekonomiska hierarkin än motverkar den. Invandraren som individ förnekas med den kulturella förklaringsmodellen som grund en egen agens och görs i stället beroende av svenskens hjälp och goda vilja för att i den mån han bedöms kapabel till det, kunna fungera hjälpligt i den nya – för honom främmande och skrämmande – kulturen:
”Skolväsendet ska ’aktivt verka för att invandrarna i vårt land innefattas av samhällsgemenskapen’. ’Vi’ svenskar ska bjuda in invandrarna till vår gemenskap i vårt samhälle. Hjälpandets logik konstituerar mottagaren av denna hjälp som behövande. Den konstruerar på så sätt ett behov, vare sig mottagaren dessförinnan har det eller ej.” (s. 67, författarens kursiveringar)
Kris och kulturkomparativism
Så börjar bygget krackelera. Spricka och falla sönder. Lundström/Hübinette talar om en nationell självbild i kris, utvecklad med draghjälp av nyliberalismens intåg. Yekerusta, med sin blick riktad mot skolväsendet, talar istället om kulturkomparativism. Denna är att förstå som en förlängning av den hjälpandets logik som kännetecknade 70- och 80-talets ”goda Sverige”. Istället för att som tidigare ta invandraren i hand och ledsaga hen genom den främmande, svenska kulturen ligger fokus nu på att få både den Andre och oss själva att jämföra våra kulturer med varandra. Att se likheter. Och skillnader.
Det är i denna förment krisande nation vi måste börja skildra den redan komplicerade mångfalden som ett problem som ställer höga (för höga?) krav på oss som lever i den. Det är nu vår längtan efter ett mindre komplicerat samhälle smälter samman med drömmen om att bevara Sverige svenskt. Vi har sedan långt innan Invandrarutredningen tillsattes fått lära oss att mångkulturen är en utmaning, påpekar Yekerusta. Vi vet redan att det är ett tungt ansvar och ett ständigt arbete att få de kulturellt avvikande/invandrarna att anpassa sig till den svenska kulturen, samtidigt som vi nu dessutom måste anpassa oss efter dem för att inte ytterligare förvärra kulturchocken och deras känslomässiga och sociala utarmning.
I kulturkomparativismens skola är det därför än viktigare än tidigare att peka på skillnaderna mellan oss och dem – mellan svensken och invandraren - för att… Ja, för att vadå?
I den explicita läsningen av exempelvis läroplaner och styrdokument förstår vi att kulturmötet präglas av reciprocitet – ett givande och ett tagande. Att kultur (värderingar, traditioner, världsbilder) är något plastiskt och över tid föränderligt och att ur ett objektivt perspektiv är allt lika mycket värd. Alla människor är lika mycket värda.
Men implicit frammanas en annan bild, menar Yekerusta. Den hierarkiska ordningen kvarstår. Vissa kulturer är mer jämlika än andra. Skolan är inte värdeneutral. Och invandraren/den kulturellt avvikande ska fortfarande veta sin plats komparativt Sverige och svenskarna. Icke-svenska elever kan inte ens bli helt svenska – de förväntas istället ”erövra ’dubbel kulturtillhörighet’ och utveckla ’flerkulturell identitet’” (s. 74).6
Det är med andra ord fortfarande invandrarskapet/icke-svenskheten/kulturen som utgör den grundläggande förklaringsmodellen varför personen med arabiskklingande namn inte ens kallas till intervju, trots att hen har den formella kompetens som krävs, varför utomeuropeiska invandrare tjänar nästan 30% mindre än svenskfödda och varför 34% av Göteborgs utlandsfödda befolkning räknas som ”arbetande fattiga”7 .
Harmonisk konflikt
Både Lundström/Hübinette och Yekerusta noterar den dubbelhet jag talar om som paradoxer i Sveriges skymning? och som vänder uppochner på de förgivettagna uppfattningar som gör att de flesta av oss inte ens uppfattar nationen som nation. Som får oss att uppfatta det mångkulturella samhället som en smältdegel, när det snarare liknar en mosaik.
”Det är ett samhälle som på så vis ger upphov till två tendenser som vid en första anblick tycks motsäga varandra, men som vid närmare undersökning visar sig samexistera i harmonisk konflikt. En konflikt som utkämpas inom ramarna för reproduktionen av det samhällssystem som utgör dess slagfält.” (Yekerusta, 2022, s. 81, min kursivering)
När det ”goda Sverige” började tröttna på att inte få tillräcklig lön för mödan i att lotsa kultuella avvikare genom det svenska samhället öppnades dörren för motrörelser – BSS, Vitt Ariskt Motstånd, Ny Demokrati, Sverigedemokraterna – som inte bara vill bevara Sverige svenskt, utan även hitta tillbaka till en enklare tid, då de Andra befann sig på minst armlängds avstånd och då en svensk lika gärna kunde definieras genom sin hud- hår och ögonfärg som genom sin benägehet att fira nationaldagen och midsommar. Det är rörelser som inte har något emot att omfamna en explicit rasism i sin nationalistiska strävan.
Men vill vi bevara Sverige svenskt i betydelsen att behålla vår självbild som antirasistiska, toleranta och goda svenskar måste vi förlika oss med (och samtidigt försöka glömma) att vi fortsätter upprätthålla den hierarkiska och i grunden kulturrasistiska ordning där invandraren – i synnerhet den utomeuropeiske invandraren – befinner sig längst ner och vi ”äkta svenskar” längst upp.
Valet just nu står i princip mellan biologisk eller kulturell rasism. Det är det Yekerusta menar med ”harmonisk konflikt”.
Det är hög tid att hitta ett tredje alternativ.
- 1Texten finns även tillgänglig i en något nedkortad version på Motargument
- 2Jag använder ordet ”rörelse” som ett samlande begrepp för den heterogena massa, vars enda gemensamma nämnare är självbilden av att vara antirasister och/eller antinationalister. Det syftar alltså inte på en befintlig, formell organisation eller rörelse i ordets egentliga bemärkelse, eftersom någon sådan inte existerar.
- 3Billig talar om ”banal nationalism” – en slags implicit metod för att göra nationen till en slags självklarhet i människors medvetanden. En idé vars existens man tar för givet och inte medvetet frammanar (Billig, 1995).
- 4”Kulturrasism” kan vara ett kontroversiellt begrepp och det ger texten en styrka när Yekerusta i möjligaste mån navigerar förbi det.
- 5Bland annat efter larm från fackliga organisationer om utnyttjande av utländsk arbetskraft.
- 6Man kan definitivt hävda att ”dubbel kulturtillhörighet” och ”flerkulturell identitet” är något bra. Att kunna navigera i kulturella skärgårdar utan att gå på grund är en värdefull kompetens i sig, oavsett i vilken kultur man anses ha sitt ursprung. Dock är det en lite annan diskussion som till stor del utelämnar Yekerustas fokus på den kulturella förklaringsmodellens befästande av hierarkiska samhällsstrukturer.
- 7Att vara ”arbetande fattig” innebär att man har ett arbete, men tjänar 60% under den disponibla medianinkomsten. 2019 låg gränsen för ”arbetande fattig” vid en månadsinkomst på ca 8 800 kr (att jämföra med en medianinkomst på ca 22 000 kr).