BIBASS - Barn I Behov Av Särskilt Stöd - är en så central aspekt i det interna samtalet om förskolans verksamhet att de fått en egen förkortning. Åtminstone lokalt här i min kommun. Jag har läst en ny studie1 som inte bara bekräftar hur jag uppfattar deras centrala roll i diskussionerna om resursbrist i förskolan, utan även problematiserar hur dessa barn (oavsiktligt) kommer i kläm i dessa diskussioner.
Linda Palla har läst 1600 skildringar av de resursbrister Förskoleupproret bland annat gör uppror mot under hashtaggen #PressatLäge. Det är värt att påminna sig om att skildringarna är subjektiva. De fokuserar på brister i arbetsmiljö i ett eller två bestämda syften: dels att sätta ord på de ibland urusla förutsättningar många av oss som arbetar i förskolan upplever nästan dagligen, och dels att visa - för oss själva liksom för andra - att det här inte är enskilda berättelser, utan delar av en större och problematisk helhet.
Men - och det är detta "men" Palla vill belysa - i dessa skildringar av ett pressat läge framstår just barnen i behov av stöd som en av orsakerna till det pressade läget. Oavsiktligt, förstås, men ändå... Detta sker i de flesta fall oreflekterat, påpekar hon, men det innebär ju inte att konsekvenser uteblir.
Bristen på förutsättningar i verksamheten skapar förutsättningar för att skapa barn i behov av stöd, som inte får det stöd de behöver, vilket förstås är en konsekvens av bristen på förutsättningar i verksamheten.
Förutom att den alltid bedrägliga balansen mellan att beskriva behoven som kopplade till barnet, alternativt till verksamheten, ofta tippar över till barnets nackdel; implikationen landar ofta att det är barnet det är fel på, leder detta till en negativ spiral, där bristen på förutsättningar i verksamheten skapar förutsättningar för att skapa barn i behov av stöd, som inte får det stöd de behöver, vilket förstås är en konsekvens av bristen på förutsättningar i verksamheten.
Det råder alltså en obalans mellan å ena sidan Förskoleupprorets (och liknande gruppers) uppmärksammande av fel och brister, och å andra sidan deras strävan att åtgärda dessa fel och brister. Och en av de oavsiktliga konsekvenserna av denna obalans blir att barn i behov av stöd blir iklädda rollen som det problem som skall åtgärdas (genom att mer resurser tillförs verksamheten så att förutsättningarna blir acceptabla).
Ett sätt att kompensera för denna konsekvens syns i hur många av vittnesmålen samtidigt skildrar den enskilda pedagogens engagemang. Hen jobbar över, skippar raster och går in i väggen i en självuppoffring jag skulle vilja benämna som ett "kall". Här har vi inga missnöjda arbetstagare som kavlar upp ärmarna och gör det jobb som kanske fackförbunden och de kommunala förvaltningarna borde göra (eller gör, men misslyckas), utan drivna pedagoger som känner ett i princip personligt ansvar att kompensera för de resurser som inte görs tillgängliga förskolan. Och går under längs vägen. Det blir lite dissonant. De goda pedagogerna som lever för att hjälpa barnen, men som för att kunna göra det måste beskriva dem som mer eller mindre trasiga.
Samtidigt är det ingen orimlig hållning. Självklart går barn sönder i en dysfunktionell förskoleverksamhet. Självklart utsätts vi pedagoger för en orimlig och konstant samvetsstress i en verksamhet som inte möjliggör för oss att ens vara "good enough" - eftersom även "good enough" implicerar att vi faktiskt kan göra tillräckligt.
Palla lyfter tanken att diskursen eller helt enkelt den överenskomna gränsen mellan begreppen "normal" och "avvikande" förskjuts i de här skildringarna av #PressatLäge och begränsar utrymmet för det normala. Hon räknar upp en mängd exempel på vilka kategorier av barn Förskoleupprorets deltagare beskriver som varande i behov av stöd - det vill säga som i kombination med bristande resurser/förutsättningar utgör hinder för en fungerande verksamhet:
- barn med hörselnedsättning
- barn som går upp i affekt
- utagerande barn
- tysta barn
- blyga barn
- barn som behöver mer tid
- barn som behöver avskildhet
- barn som behöver sondmatas
- nyanlända barn
- barn som behöver mindre grupper
- barn som skapar funderingar
- barn som kräver resurs(er)
- barn som behöver mer stöd för att utvecklas
- barn i behov av särskilt stöd
- barn med speciella behov
- impulsdrivna och utagerande barn
- barn med dålig impulskontroll och utåtagerande beteende
- barn som uppvisar depression
- barn med stora behov av vuxenstöd i rutinsituationer och lek
- barn som behöver punktmarkeras så att det inte blir bråk och slagsmål
- barn med problematik
- barn som behöver stöttning
- barn där specialpedagog är inkopplad
- barn med diagnoser och liknande
Jag ifrågasätter inte att barn som dessa behöver mer än andra barn, däremot slår det mig att de allra flesta barn i listan tillhör någon av dessa kategorier periodvis under sin förskoletid. När grundförutsättningarna för att jobba med "normala avvikelser" - vilket omfattar många av dessa barn - saknas, reduceras de till avvikelser och problem. Även, alltså, om det inte är avsikten.
En ytterligare konsekvens är att när bristen på resurser blir så påträngande att inte alla kan få stöd, uppstår en kamp om stödet och "ju mer 'särskilda och uttrycksfulla behov' som konstruerats och dokumenterats"2 , desto större är chansen att just min fallbeskrivning resulterar i någon form av resursförstärkning. Det råder alltså inte bara brist på stöd till verksamheterna, vi tävlar sinsemellan om stödet med det enda vapen vi har att tillgå: barnen som är i behov av det. Jag menar inte att man ljuger om barnens behov av stöd, men att det finns en risk att den som skriker högst eller kryddar sin argumentation med rätt ingredienser är den som "vinner" stödet i fråga. Och så är vi där: Varför ska en avdelning med "bara" ett barn i behov av stöd få resurserna, när en annan avdelning har två eller t o m tre barn i behov av stöd? Och avdelningen med det rullstolsbundna barnet, borde inte de få gå före i kön?
Självklart ska alla barn som behöver stöd få det. Men borde inte kampen för att så skall bli kunna föras utan ett "race to the bottom" där vi plötsligt tävlar om vilka som har det besvärligaste barnen?
- 1Palla, L. (2021). När barn blir till belastning och problem i förskola: Om behov av särskilt stöd och resurser i ett pressat läge. Pedagogisk Forskning i Sverige. 26(4), 7-29. https://doi.org/10.15626/pfs26.04.01
- 2s. 26